Ur expertens perspektiv:
Digitalisering frigör tid för möten

Jag började arbeta i enheten Kompetens och tvärsektoriellt samarbete vid UF‑centret för drygt ett år sedan. Min bakgrund inom experuppgifter i integrationsarbete, nätpedagogik och karriärvägledning i läroanstalter och högskolor, som doktorand och hos en privat serviceproducent hade förberett mig för min nya krävande roll. Målet i denna roll är att nationellt producera kompetensutvecklingstjänster – såsom utbildningar, material och evenemang – för aktörer inom integrationsfältet.

Dessa aktörer kan finnas i kommuner, sysselsättningsområden, välfärdsområden, organisationer och läroanstalter – överallt där integrationsfrågor ligger på någons bord. Tiden för detta arbete är hektisk, eftersom lagstiftningen förändras kontinuerligt och en central uppgift för oss är att bearbeta lagändringarna till ett format som är lätt att förstå och lära sig. Också önskemål om utbildningar kommer i en jämn ström från fältet. Vi har strävat efter att reagera snabbt på lagändringar och akuta kompetensbehov genom att till exempel ordna webbinarier om aktuella frågor.

Bild 1. Utbildningar och utbildningsprodukter utvecklas snabbt utifrån nya kompetensbehov. 

Jag fokuserar här särskilt på vägledningens perspektiv. Med vägledning avser jag brett studie- och karriärvägledning, kundvägledning inom arbetskraftsmyndigheterna, servicevägledning för personer i integrationsprocessen, ungdomsvägledning och mångprofessionell vägledning som genomförs i samarbete mellan olika aktörer. Kärnan i vägledningsarbetet är mötet mellan människor – det som strategiskt ska stärkas när automation och AI-lösningar frigör resurser.

När samarbete blir vardag i distansarbete

När jag började som utvecklingsspecialist hade jag just slutfört min doktorsavhandling för förhandsgranskning. Ett av mina forskningsobjekt var en helt digital arbetsgemenskap där integrationsutbildare tillsammans utvecklade en nätbaserad integrationsutbildning. I samskapandet deltog alla aktörer i nätutbildningen – studerande, lärare, intressenter och finansiärer. Jag hade dock inte förutsett att jag skulle möta ett lika dynamiskt digitalt team igen.

Skämten om offentlig sektors ineffektivitet verkar ha tagits på största allvar här, för varje utvecklares arbetsbord svämmade över av utvecklingsuppgifter som man även i högskolevärlden funderade på när jag lämnade universitetet i december 2024. Om min tidigare tid inom utbildningssektorn mest hade handlat om diskussioner kring om – och vad – man kan undervisa på nätet, hur undervisning fungerar och om interaktion är genuin, så kom jag nu rakt in i en fullt utvecklad värld. Digitala utbildningar i olika format, varierande sätt att lära sig online – självständigt eller interaktivt – nationella nätverk och särskilt myndighetens interna distansarbetsrutiner, såsom digitalt samarbete och delning samt distanskollegialitet, hade redan nått en avancerad nivå. I min introduktionsplan ingick bland annat att boka ett samtal med varje kollega för att underlätta samarbetets början. Jag hade landat i en prototyp av framtidens arbetsliv där man sedan länge gått vidare från diskussioner om distansarbete är ensamt eller gemenskapsbyggande, effektivt eller ineffektivt. Ingenting behövde göras ensam – tvärtom fick jag kämpa för att hitta sammanhängande arbetstid för att hinna sätta mig in i mina uppgifter.

Dag­arna fylldes av möten, gemensamma utvecklingsuppgifter och samtal. Varje kollega hade någon form av specialkompetens som gagnade hela teamet och övriga team inom UF‑centret: kompetensmärken, kunskapsstyrning, utveckling av informationssystem, arbetslöshetsförmåner, arbetsförmåga och naturligtvis lagstiftning – för att nämna några. Allas kompetenser vävdes samman i planeringen av nätutbildningar och nätpedagogik, vilket resulterade i aktuella och högkvalitativa utbildningsprodukter. Genom TE24‑reformen hade målgruppen för utbildningarna dessutom utvidgats från arbetskraftsmyndigheter till aktörer inom integration, vilket breddade målgruppen avsevärt.


Bild 2. Personer som genomfört KEHA‑akademins utbildningar 2025–2026. 

Gemensam kunskap – tillsammans producerad

Om statsförvaltningen ibland upplevs som långsam, inser jag nu att det beror på att varje fråga enligt lag ska granskas av rätt expert. Jag var djupt imponerad av mina nya kollegors kompetens, och samtidigt fick jag höra hur glada de var över min expertis inom bland annat karriärvägledning för personer i integrationsprocessen och internationella studerande samt utveckling av nätundervisning. Jag hade skrivit en forskningsartikel om en helt digital, dynamisk lärargemenskap som en lärande gemenskap – och plötsligt arbetade jag i en sådan igen.

En slutsats från min forskning var att lärande är som bäst när teamet samarbetar genuint och aktivt i alla utvecklingsfaser, när olika kompetenser vävs samman. Med gemensamma arbetsmodeller och riktlinjer kan man skapa mycket högkvalitativ och enhetlig nätutbildning, även sådan där man verkligen möts, reflekterar och nätverkar. Till exempel är utbildningar som stärker vägledningskompetens alltid klokast att bygga i grupp- och smågruppsformat, eftersom vägledningskompetens – av sin pedagogiska natur – utvecklas bäst i interaktion. Nätet är inget hinder här.

I vårt eget team har gemensamma arbetsmodeller inneburit koordinering av kompetensutveckling som når varje kommun och stad i Finland. Nationell kompetensutveckling är som bäst just detta: goda arbetssätt som uppstår på olika håll i landet delas och formas till nytta för andra, experter lär av varandra och både expertarbete och tjänster utvecklas tillsammans. Samtidigt skapas gemensam förståelse och lägesbild om vad kvalitativ vägledningskompetens innebär i arbetslivstjänster, inom integration och i ungdomstjänster.

Likväl har Onni‑teamet i grannt‑Teams-rymden ansvarat för ungdomar och för det nationella utvecklingsarbetet inom Ohjaamo‑verksamheten. Deras mötesbaserade arbete har varit ett viktigt exempel. Ungdomstjänster är särskilt värda att satsa på – det är ju de som utgör framtidens arbetskraft, framtidens skattebas och de som kommer att ta hand om oss nutida medelålders. De lågtröskel‑mötesplatser online som de utvecklat fick mina tjänstemannaskor att snurra – hur kunde något liknande användas i arbetet med att nå personer i integrationsprocessen?

Mer tid för människor

Digitalisering har ofta lyfts fram som en lösning på många av den offentliga sektorns utmaningar. När den fungerar väl möjliggör den kunskapsdelning, nätverkande och lärande över organisations- och regiongränser. Samtidigt är avsikten att frigöra tid för det som är allra viktigast i vägledningsarbetet: mötet med människor.

Arbetet inom arbetslivstjänster, integration och ungdomstjänster berör människor i livets vändpunkter – såsom jobbsökning, karriärbyte, studieval eller etablering i ett nytt land. Den första frågan en ny expert ställer i arbetslivet är ofta: hur gör man vägledning i praktiken? Väglednings- och kundkompetens uppstår inte av sig själv, och kompetensutveckling är inte heller bara utbildningsarrangemang eller AI‑genererat material. Kvalitativ vägledning och lärande bygger på en gemensam förståelse för hur vi kan stötta människor så bra som möjligt på deras egna vägar.

Nationellt koordinerad kompetensutveckling skapar en viktig grund för detta arbete. Den möjliggör gemensamma nätverk, gemensamma verktyg och framför allt gemensamt lärande – att experter i varje kommun i Finland kan utveckla sitt arbete tillsammans.

Författaren

​​​​Anita Hartikainen

Författaren är utvecklingsspecialist vid UF-centret, kompetensutvecklare, integrationssakkunnig, lärare i finska, studie- och karriärvägledare samt utbildningsinnovatör. Hennes doktorsavhandling granskades vid Åbo universitet den 6.3.2026:
Designing together: collaborative approaches to online integration training for immigrants (utupub.fi)

 

​

 

​​​​​​